ups and downs

Ibland undrar jag hur livet hade sett ut om vissa saker inte hade hänt. Hade det varit bättre eller sämre? Man ska egentligen inte tänka så, men ibland slår tanken till, jag tror den gör det för alla. Man ska inte tänka på det förflutna, för man kan ändå inte göra någonting åt det mer än att man lär sig av sina misstag.
 
Jag har haft det lite svackigt en period nu, jag kommer i sånna, perioder. Det är i perioderna jag måste klara mig själv. Jag vet vad jag behöver göra för att ta mig ur svackan, men ibland är det extra svårt. Men jag vet att jag kommer klara det, jag har kommit så långt på bara ett år att jag inte ens kan tro det själv. Jag vet att jag alltid har Jonas bakom mig, han skulle aldrig låta mig falla. Men han visar mig också att jag måste klara mig själv och stå på egna ben, vilket jag är så otroligt glad över. Jag vill inte ha någon som buttar upp mig hela tiden, Jonas vet exakt vad jag behöver, egna ben men med en hand på axeln. Jag förstår inte riktigt hur Jonas står ut med mig ibland, mitt humör kan svänga på 0 till 100 på två sekunder och jag kan vara ett riktigt pain in the ass ibland, men ändå så står han här, och aldrig lämnar min sida.
 
Vissa perioder är längre än de andra. Det är då jag är glad att jag har Chipolina, för det sägs ju att hästterapi är den bästa, och av egna erfarenheter så kan jag säga att det är 100% sant. Det är viktigt att man fokuserar på det som är bra i livet. Jag brukar tänka på att jag har det så otroligt bra egentligen, med fantastiska människor runt mig och jag har tak över huvudet, det är väl huvudsaken? Jag önskar att jag vore lika stark som min mamma. Hon har varit med om alldeles för mycket men ändå så håller hon alltid huvudet över ytan. Min mamma, Lena hon är min förebild. Det finns ingen som jag ser upp till så mycket som henne. Alltid när jag ser henne så skiner hon starkare än solen och hon är en sån där person som kan gå in i ett rum och sprudla sån livsenergi ifrån sig att alla får lite extra livsglöd. Någon dag ska jag bli som min  mamma, och jag vet att den dagen kommer att komma, ju mer jag kämpar ju närmare kommer jag.
 
Jag har alltid haft lite problem med att vara ensam, på dagarna är det inga problem mer än att det tyst, men mot kvällen så kan det bli jobbigt, det är ju då alla tankar och verkligheten kommer fram. Denna helgen skulle jag och Jonas egentligen till stockholm och hälsa på och även fira Jonas som fyllde 26 i tisdags, men jag lät Jonas åka själv hur motvilligt det än var och hur mycket jag än hade velat följa med så kändes det bäst att stanna hemma då jag tänkte att det är ett perfekt tillfälle att kämpa bort den där ensamhetsfobin. Nu kommer ju den inte försvinna över två nätter och tre dagar men det är en bra början. Igår gick det bra, det är idag det känns lite jobbigare men det är bara att kämpa vidare för jag kommer inte ge mig tills jag vinner. Man måste tro på sig själv, det är väldigt viktigt. Om du inte tror på dig själv så kommer du aldrig kunna kämpa fullt ut. Jag vet, jag trodde inte på mig själv förut. Jag tyckte att jag var den sämsta människan i världen som inte ens förtjänade att må bra. Jag kunde lika gärna sitta där och må dåligt för det skulle ändå aldrig någonsin bli bra. Men varför? Varför ska jag må dåligt för? Jag förtjänar visst att må bra, jag är förtjänar det minst lika mycket som alla andra gör, de som människorna som tyckt tvärtom är inte värda mig. De har ingen rätt alls att finnas inom mig, i mina tankar eller i mitt liv över huvudtaget. Och så blev det. De är numera i det förflutna, och de kommer aldrig någonsin kunna förstöra för mig igen.
 
 

Kommentera här: